Linnéapeson

Vecka 28
Här kommer ytterligare ett mycket sen uppdatering på magfronten. Denna bild är tagen idag vilket betyder att jag nästan är inne i vecka 29 då vi skiftar veckor på lördagar. Men det har varit hektiskt de senaste dagarna så tankarna har inte riktigt funnits på att ta bilder på magen. Men here we go!

Nu är vi inne i slutet på vecka 28 (27+6) och vi har även klivit in i trimester tre. När är det egentligen som man kallas för höggravid? Bebisen väger nu drygt ett kilo och är cirka 39 centimeter långt. Hos pojkar har testiklarna börjat vandra ner genom ljumskkanalen från buken mot pungen. Bebisen kan fortfarande vända sig i magen och sist vi var hos barnmorskan sa hon att han ligger med huvudet nedåt. Dock vet jag inte om han fortfarande gör det, ibland känns det som det och ibland inte. Men vem vet, han kanske håller på att slå kullerbyttor där inne. Dessutom sparkas, buffas och slås det för fullt där inne nu! Vilket är jätteroligt! Hela tiden gör han sig påmind om att han finns där inne med slag och vaknar jag nu på natten så kan jag känna att han håller på och bökar där inne, så himla mysigt. Det är nu jag börjar förstå att jag aldrig är ensam haha. 

Nu börjar jag även känna mig riktigt jäkla tung. Det är jobbigt att ställa sig upp när man har badat, det är jobbigt att böja sig och sitter jag böjd i ryggen kommer halsbrännan smygandes. Jag börjar även känna av mina begränsningar ganska rejält nu. Lyfter jag för tungt eller börjar stressa så säger kroppen ifrån, jag blir illamående och så får jag sammandragningar. Det är så himla svårt att ta det lugnt då men jag antar att det bara är att tvinga sig till det.

Det svåra är nog att vissa personer runt omkring mig fortfarande tror att man är och mår som vanligt och att man kan leva som vanligt, men det går liksom inte. Går jag för fort så får jag foglossning i hela ryggen och stjärten, plus att jag blir illamående och får sammandragningar. Samma sak om jag ska lyfta något eller över huvud taget anstränga mig på något vis. Det är svårt för mig själv att inse det också... Men svårast är nog att säga ifrån för jag puschar alltid mig själv till det yttersta. "Jag kan och jag vill själv"

Nu ligger även nerverna på utsidan.Jag blir ledsen för ingenting, arg för ingenting, kärleksfull för något litet och deppig pågrund av skitsaker vilket är sjukt jäkla jobbigt och irriterande. Hoppas det försvinner snart. Annars går jag snart i ide haha!