Linnéapeson

30 dagar kvar till beräknat ♥
 
 
Vecka 36
 
I lördags gick vi in i vecka 36 (35+1 på bild) och nu är bebisen ungefär 2,6 kg tung. Pojkar brukar vara något tyngre än flickor. Längden på bebisen är runt 46 cm. Nu börjar bebisen göra sig redo att födas och skulle det vara tvillingar så är genomsnittlig födelsetid kring vecka 36-37, det får en verkligen att förstå att det är nära och att bebisen kan komma i princip när som helst! 

Nu börjar kroppen mer och mer att ge upp. Jag känner att jag verkligen skulle behöva vara hemma och vila men något såndant blir det inte förens nästa fredag då jag jobbar min sista dag... Mitt vänstra knä har i princip gett upp, jag kan knappt böja det och sätter jag mig på huk (som har gått hur bra som helst tidigare) så får jag så fruktansvärt ont att jag måste andas igenom smärtan. Höften ger upp lite då och då den med, helt plötsligt när jag går kan den låsa sig och hela högra benet viker sig vilket är riktigt obehagligt. Att sova skönt är också som bortblåst. Visserligen behöver jag inte springa upp på nätterna för att kissa (vilket är ett under?!) men däremot så vaknar jag flera gånger per natt av att jag behöver vända mig (ett mission), att det gör ont i höft och blygdben, att magen spänner sig, att jag är för varm och att det lyser in i sovrummet från en svag gatulampa utanför, haha, snacka om lättväckt. Men Felix skulle köpa en rullgardin idag så jag hoppas på bättre sömn i natt! 

Annars buffar det på som vanligt tycker jag. Överallt står det att det är extra viktigt nu i slutet att hålla koll på rörelserna och att vid minsta avvikelse ringa in för kontroll vilket gör mig riktigt orolig. Jag vet knappt bebisens rörelsemönster eller när jag ska förvänta mig rörelse från honom... Därför tror inte jag att skulle märka ifall rörelserna skulle minska? Men det kanske man gör på ren instinkt? Det är nog det som gör mig mest nervös nu. Sen själva födandet såklart. Jag är verkligen skiträdd men jag kan inte riktigt sätta ord på vad. Jag tror det är själva förlossningen i sig och hela omställningen efteråt som jag är rädd för. Vilket jag läser är helt normalt och för att citera 1177 vårdguiden: "Kanske känner du oro inför förlossningen. Men en dag finner du att längtan efter att träffa barnet har tagit överhanden och att eventuell rädsla har bytts ut mot längtan efter förlossningen" Att höra det gör mig lite lugnare iallfall. 
 
Vecka 34
Och där kom bristningarna! Är nu i vecka 34 (33+0 på bilden) och bebisen är nu ungefär 46cm och väger 2,3 kilo. De flesta barn som föds efter vecka 34 klarar sin andning bra och klarar sig utan kuvös. Men de är fortfarande ömtåliga och behöver oftast hjälp att hålla värmen och få i sig näring. Dock känns det bra att det nu inte är någon större fara ifall bebisen skulle välja att ploppa ut men för mig får han gärna stanna där inne ett tag till. Iallafall tills vi kommit på plats i lägenheten och att jag fått vila upp mig iallafall 1 vecka innan. Sen är det fritt fram för han!

Sedan många veckor tillbaka har bebisen legat med huvudet nedåt men nu börjar han nog fixera sig. Det liksom ilar i ljumskarna, underlivet, svanskotan och ibland ner i låren. Framförallt när jag är uppe och går vilket gör att jag går som en riktigt gammal vaggande anka (det plus foglossningen). Både obehagligt och ont gör det. Annars då? Jo bortsett från foglossning och ilningar så är illamåendet och halsbrännan tillbaka! Känns precis som i början av graviditeten och jag har hört någonstans att det är ett stort hormonpåslag nu, precis som i början, och att man därför kan må lite som man gjorde då. Så det är ju inte så kontigt trots att det är fruktansvärt jobbigt. Hade nästan glömt hur det var med det där illamåendet...